25 februari
Idag är ingen vanlig dag!
Det är min å Chrilledarlings 7 årsdaaaag :)
Från djupet av mitt hjärta vill jag säga,
tack för att jag får dela mitt liv med dej, Christian!
Tänk att jag hittade min drömprins vid 19 års ålder, han som jag skulle dela mitt liv med.
Han som skulle göra mej lycklig, skratta med mej, hålla om mej, gråta med mej, beskydda mej.
Han som alltid finns där, som jag alltid kan lita på.
Jag kan inte beskriva känslan av trygghet, aldrig har jag tvivlat på din kärlek!
Ups and downs har alla par, men som en klok underbar människa sa en gång;
så länge man inte slutar älska varandra samtidigt så ordnar dej sej.
När en av oss inte orkar ge så mycket, inte orkar älska, så ger inte den andre upp utan älskar för oss båda.
Jag älskar dig för den du är!
Jag älskar dej för allt du gett mig!
Jag älskar dej för allt du gör för mig!
♥
Jag kommer aldrig glömma våra nätter fyllda av yatzy, vänd10a och Oz när vi precis träffats..
Jag kommer aldrig glömma dagen du sa att du älskade mej för första gången.. den 25e mars.. ♥
Jag glömmer aldrig att du tog mig till mina drömmars konsert.. scorpions i Hannover! LYCKA!
Jag kommer aldrig glömma alla våra bussturer ;)
Glömmer aldrig hur du tagit dej tid att läsa på om min systers sjukdom inför ditt första besök hemma hos mej.. underbara du!
Glömmer aldrig midsommar -05 i elins stuga... eller roskilde... hur underbar du var och stöttade mej när jag som ett brev på posten åkte på urinvägsinfektion sista dagen inför världens längsta hemresa..
Jag glömmer aldrig fjärilarna i magen när vi skulle ses över vår första fika.. på Tinells... jag var så nervös! Å lycklig...
Jag glömmer heller aldrig hur fruktansvärt dåligt jag mådde när vi hade våra problem..
aldrig någonsin vill jag känna så igen!!!!!!!
Du är mitt liv, min prins!
Jag älskar dej av hela mitt hjärta!
Du gör mej hel.
Med dej vågar jag gråta, fråga, fundera.. vara ful! Så jävla ful... :P
Du är helt fantastisk..
Så länge jag får vara din är jag den lyckligaste tjejen på jorden.
Tack
♥
slutar snart... eller, nästan iaf..
direkt när jag kommer hem (slutar halv 9) så kommer han åka å lämna siddis på dagis kl 9 och när de e gjort kommer jag antagligen redan sova så jag får inte träffa han på en hel evighet känns det som.
men ska inte sova bort hela dagen iaf, bara till 13-14tiden tänkte jag.. men de återstår ju å se.. LÄNGTAR efter lite sömn nu kan ja lova!!!
siddis & jag
väldigt längesen.... ♥
nu skaja ta å kirra frulle till sis..
Zzz..
naket..
Jag vill skriva allt, ärligt och renande liksom, men jag vet inte om jag kan? El vill..? Vågar?
Jag har ständiga skuldkänslor, jag sover fruktansvärt dåligt, är galet trött JÄMT, mitt humör pendlar helt sjukt upp å ner, jag har ångest över mest allt, jag har aldrig ro att slappna av, jag tappar en massa hår.. betydligt mer än man kan klassa som normalt. Jag känner i hela kroppen att något är fel. Men vad?
Jag går till en underbar psykolog sedan nån månad tillbaka och nu ska jag snart till en läkare och göra lite tester för att se om det är något kroppsligt som påverkar. Jag önskar till viss del att dom ska hitta nåt, jag måste få HJÄLP på ett el annat sätt för jag går snart sönder. Jag stressar från att jag slår upp ögonen på morgonen tills jag somnar. Och nu vet jag skillnaden på stress och stress.. Jag saknar den vanliga stressen. Jag avskyr STRESSEN. Detta är inte normalt. Jag glömmer saker HELA tiden, vad det än gäller, jag kan inte prata "riktigt", jag kan inte lyssna på vad folk säger för jag kan inte koncentrera mig, jag har aldrig TID. Till nåt. Stressen inuti gör så fruktansvärt ONT nu och det är det som skrämmer mig. Förut var stressen bara psykiskt, jag mådde dåligt för jag inte hann med saker å ting etc, men nu gör det fysiskt ONT. Det går inte att beskriva, det gör ont i magen, det det ilar och ni vet den där känslan man har alldeles innan man ska göra nåt hemskt obehagligt, så känns det hela tiden. Varje dag, utan undantag.
Håret lossnar bara jag stryker med handen över huvudet, det är fulla sängen, golven hemma är vidriga en timme efter jag dammsugit.. Det är överallt! Det är så äckligt. Och jag skäms.
Hyn blir sämre och sämre, och jag har huvudvärk oftare.
Jag vill så mycke, men kan ingenting. Jag orkar ingenting.
Förut kunde jag mer än gärna gå på stan / birsta själv och tycka det var såå skönt, nu känner jag mig bara stressad, uttittad och ledsen.
Jag känner mej som den där konstiga emon!!!
Jag är en värdelös kompis som suger på att höra av mig, jag träffar mina kompisar alldeles för sällan och trots att jag känner och alltid kännt att den där speciella klicken vänner ALLTID finns där och älskar mig för den jag är så ifrågasätter jag mig själv varje dag.. HUR kan dom vilja vara vän med MEJ? Det känns som jag bara tar å tar, aldrig GER.. Jag är så jävla rädd att plötsligt en dag så är jag 45 och har ingen kvar.
Jag villl inget hellre än att vara mig själv, älska mig själv, tro på mig själv.
Men jag vet inte hur man gör?
Jag vet inte ens vem jag är längre.
Hur ska jag kunna komma vidare? Hur ska jag orka och klara av att ÄNDRAS?
Min psykolog säger att eftersom jag faktiskt satt ner foten 2 ggr (i hela mitt liv) så finns det ju faktiskt nånstans där inuti mig förmågan att klara detta. Varför kan jag inte se det....?
Kanske för att när jag en gång för längesen VÅGADE säga ifrån, säga sanningen, så hade jag absolut ingenting för det. Absolut ingenting. Jag vart inte ens trodd!!! Jag vart totalt överkörd.
Efter det, HUR ska jag nånsin kunna göra nåt liknande igen???? Det känns hela jävla omöjligt!!!?!?!?
Jag är så besviken på så himla mycke.. saker som jag inte ens vill tänka på, ännu mindre skriva här.
Man kan inte förändra andra, men man kan förändra sej själv.
Det sägs ju att man inte kan älska någon annan förrän man lärt sig älska sig själv...
Jag kan verkligen inte hålla med om det!
Jag älskar Christian av hela mitt hjärta!
Men mig själv..... vad finns det att älska?
♥
nyss hemkommen från jobbet, tröööött! Sov ...
nyss hemkommen från jobbet, tröööött! Sov skitdåligt inatt så jag hoppas verkligen jag får ta igen lite sömn nu istället... Har fortfarande inte fattat att jag ska se madonna, längtar som en tok! :))) i fredags var jag ledig å då passade jag på att göra nåt helt galet... Nåt som jag verkligen avskyr från botten av mitt hjärta.. Det var obehagligt, ångestframkallande och fullkomligt vidrigt... MEN jag gjorde det och jag klarade det! Jag tog med mig yris och åkte på himlabadet!!!!! Att ha bikini är bland det absolut VÄRSTA jag vet, jag mår verkligen dåligt när jag måste, och badhus har jag alltid hatat, så detta är nåt helt fantastiskt stort för mig! Jag kommer göra det igen, för HENNES skull, men inte på ett bra tag.. Usch... Men trots att jag verkligen hade ångest, ont i magen och hjärtklappning så känns det underbart för samvetet att jag gjorde det för SIDNEY! Jag är alldeles för dålig på att göra såna uppoffringar... :( kanske nån gång i framtiden att det kan gå att göra en sån här grej utan ångest, det vore underbart..
just nu är jag så jävla glaaaaad! kan inte...
just nu är jag så jävla glaaaaad! kan inte fatta att jag ska få se madonna på riktigt, live, i år, med min riddare till pojkvän :D jag är så sjukt jävla taggad! de finns 3 grupper/artister jag velat sett mer än några andra här på jorden,och de är scorpions <3 michael jackson och madonna, och när m.j dog så gav jag mig fan på att jag inte skulle missa madonna om chansen kom.. de grämer mig nå fruktansvärt att jag aldrig fick uppleva m.j live.. :( de spelar ingen roll att jag inte lyssnar speciellt intensivt o ofta på dom, dom har alla 3 sina platser i mitt hjärta. always has, always will have! Och seriöst, som till å med chrille sa, säga vad man vill om m.j och madonna men artister i den skalan kommer vi knappast att få uppleva nånsin igen. Dom är giganter, världskända, ALLA har en åsikt om dom, musikaliska genier.. My god... Jag kan inte smälta det! Jag ska få se henne på riktigt *hoppa jämfota av lycka* wohooooooooooo :) :) :)
trött trött trött
Jag är så himla trött & seg i kroppen, de e inge kul alls :(
Eftersom Vincent är den mest sällskapssjuka bebisen i hela världen skulle jag tro så har man inte haft det lätt att få en lugn stund nu på "ledigheten"... :P
MEN, nu är Chrilleboy pappaledig i 2 månader med V och jag ska jobba mina 92% så det blir spännande......
Jag har än så länge jobbat 2 pass, å det har gått helt ok men det är väldigt ovant å jag e livrädd å glömma saker & missa viktiga ändringar å sånt som gjorts.. men de tar sej väl hopas jag.. :)
Jag har tänkt några ggr den här veckan att jag ska blogga om det å det, men nu när jag äntligen hade några minuter å faktiskt göra det på så står det stilla i huvudet! Som det gör mest hela tiden förvisso, men det ordnar sej väl det med... tids nog, hoppas jag..
Nä nu vaknade Vince så jag ska väl kramas lite med honom innan han känner sej som Mr Lonley deluxe... :/
Trevlig söndag alla!!! :)
