usch
Kan inte sluta tänka på det jag fick höra igår kväll.
Det KAN vara så att en bekant har råkat ut för något fruktansvärt, vet inte säkert men det mesta tyder på det.
Jag känner nåt fruktansvärt med henne, och hoppas å ber att det inte är sant.
Jag har ibland försökt föreställa mig hur jag skulle ragera ifall något hände mina barn, och det enda jag kommer fram till varje gång är att jag skulle inte klara av det. Jag skulle inte som så många andra verkar klara av att komma igen. Jag skulle dö. Jag skulle vara så svag att jag inte skulle orka att komma tillbaka.
Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag älskar mina små vildingar.
Fastän jag skäller på dom dagligen, går och lägger mig med skuldkänslor varje kväll, tjatar, suckar & stönar...
Ni är mina ögonstenar och luften i mina lungor!
Jag skulle dö för er.
Och jag skulle dö utan er.
Jag är så innerligt tacksam att jag lyckades fånga C också, för han är en fantastisk pappa och jag känner verkligen att jag kan lita på honom till 100%. Alltid, vad det än gäller.
Han skulle aldrig svika oss!
Det enda jag är så förtvivlat rädd för är något så otippat som kärleken.
För känslor kan man inte styra över.
Jag är rädd att han, eller jag, någongång ska falla för någon annan.
Jag vet i mitt hjärta att vi aldrig skulle bete oss svinigt mot varandra, men jag vet även att vi vill varandra väl..
Jag vill att han ska få vara lycklig, om det så är med någon annan än mig.
Jag vet att han känner detsamma.
Men det är förbjudna tankar, att ens fundera på OM...för det FÅR inte hända.
Jag älskar dig av hela mitt hjärta C!
Jag måste verkligen lära mig att varje dag, varje minut, varje sekund, uppskatta det jag HAR.
För jag har så mycket mer än vad jag vågat drömma om.
Tänk om jag bara kunde älska mig själv också.
Vad mycket lättare allt skulle vara.
