galen
denna eviga skuld
jag älskar ju dig
hemska, vidriga sorg
äckliga frustration!
hopplöshet
-ensamhet-
salta tårar
om du bara kunde känna min press
evig stress
aldrig lugn
aldrig stilla
aldrig borta, alltid närvarande
denna eviga galna frustration
vissa dagar är tyngre än andra
det bara är så.
det blir inte mindre jobbigt för det,
men man är medveten om det
det vore bara så jävla mycke enklare om
man fick tid att återhämta sig däremellan.
hur länge ska jag må såhär?
hur kan jag leva -såhär-
hur kan jag andas, jobba, tänka, fungera såhär?
jag vill bara sluta tänka
fundera
drömma
när??????
