tisdag. 6e. september.
Jag känner mig så frustrerad, irriterad, sorgsen, arg, otrevlig och ledsen.
Etc etc etc!
Ord kan inte beskriva hur fruktansvärt jobbigt det är att vara jag just nu.
Jag vill inte höra "snart så.." eller "tänk vad du kommer sakna det sen!" eller "tänk på dom som aldrig får uppleva det..." Det hjälper mig INTE!
Jag vet att den kommer snart. Jag vet att jag säkert kommer sakna den här tiden sen. Och jag VET att det finns massor av människor som aldrig får uppleva detta, jag vet jag vet jag VET! Det enda dom där orden gör är att dom ger mej såna ENORMA skuldkänslor, och skuld känner jag redan ändå utan att folk säger saker & ting.
Jag vill bara ligga ner å grina hela dagarna, men då får ja skuldkänslor för att jag BORDE städa. BORDE leka med Sidney. BORDE göra det å det å det... Och dessutom får jag ångest för jag tänker att jag bara segar ner det hela ännu mera genom att ligga när jag faktiskt borde stå så att tyngdlagen kan göra sitt!!!
Jag vill bara att det ska vara över nu, jag vill ha tillbaka min kropp! Jag vill kunna röra mig!
Jag vill inte kissa HELA tiden, vara arg hela tiden, ha NOLL tålamod, ha ont, gå å undra NÄR det ska hända nåt och HUR det ska hända... Jag orkar inge mera nu!
Jag fattar inte att jag fortfarande inte har min bebis!?!?!?!!?!?!
Varje dag är jag en hemsk mamma med noll tålamod what so ever, och varje dag (varje SEKUND!) har jag såna sjuka skuldkänslor över det att jag bara vill kräkas på mig själv!
Älskade lilla Yris... ♥
Jag har inte vare ett dugg nervös inför förlossningen tidigare, men nu plötsligt, på övertid, så är jag så förbannat orolig att nåt ska hända där & då eller att barnet ska dö.
Jag är livrädd för dom där sakerna jag inte kan styra över! Som beslut som ANDRA kommer ta åt mig, som när det är dax att ta den å den smärtlindringen eller det allra värsta... att ta beslut om kejsarsnitt! TÄNK om dom upptäcker nåt problem för sent?!?! Det gör mig galen av noja!!!!
Usch... jag vet inte vad jag ska göra, jag vill bara att det här ska vara över.
Jag längtar såå efter att få vara "mig" igen!
Utan humörsvängningar.
Utan svettattacker.
Utan extrema nojor...
Och utan alla dessa kilon som får mig att känna mig som en sumo
Ja, just det ja, en till sak som gör mej frustrerad.
Jag har fått bristningar på rumpan!
FLERA stycken, och dom är lila och fruktansvärt vidriga.
En del av mej vill bara gråta över detta faktum, medan den liiiiilla lilla andra delen av mig försöker se det från den ljusa sidan; att jag ändå ALDRIG visar rumpan för NÅN (inte ens Chrille å de e faktiskt sant)
Men ändå... det är bara för mycket just nu. Med allt.
Älskade gumman. Du får känna sådär, det är Inge konstigt!!! Även fast man vet att man kan gå över tiden så har man ju bestämt i huvudet att bebisen kommer senast på bf datumet. Det är jobbigt psykiskt, och oavsett vad du tror så är du en underbar mamma åt lilltrollet :) och det tycker hon med ( de kan ja lova dig ) men ja kan nog förstå bebisen som ligger kvar, den ligger i din söta mage där de e gosigt å så är du en så underbar person så då vill den ju stanna där! Heja på nu :) Det kommer nog gå bra ska du se söta Mia, jag hejjar på dig :)
jag fick bristningar fulla magen, tråkigt men jävligt sant. Man får leva med det och tänk vilket byte ändå, några fula bristningar mot världens vackraste barn :) du får försöka tänka så! du ska vila, man ska vila ut ett barn inte hoppa studsa springa. Gör du det orkar du inte förlossningen sen. VILA och njut av att du ska säga att du inte vill orkar eller kan göra nåt, för snart vänder det och du har två (tre med C) som du ska vara till lags för. Det är jobbigare än man tror. Psykiskt. LÄGG DIG NER och se film efter film.
Huga. Jag var också tokless på slutet. Men siddis förstår nog :) stryrkekramar
everything will be ok in the end
if it's not ok, it's not the end,
PUSS!
Världens vackraste Mia! Skickar över ett ton kärlek till dig! Jag beundrar din styrka! Pusssa
Jo jag vet att det är såååå jävla jobbigt! MEN så fort den lille bebben är ute så är det glömt. Helt fantastiskt vad man glömmer allt som är jobbigt å eländigt så fort det är över.( Sen kommer nya utmaningar, men det är en annan historia. :-D) Det är så vi av kvinnliga könet är, och det är ju en himla tur de. Hade de varit en man....ja då vette f*n hur det hade gått,haha. All styrka och miljoner kramar till dig å din underbara familj. Vi älskar er av hela våra hjärtan. Kram nu å lycka till. Snart så, hihi....
Jag vet precis hur det är ! och så fick man dåligt samvete för att gravid var det västa man någonsin varit med om ...och jag fick också massa fula bristningar över HELA magen..och magen var så stor att ja har fortfarande massa slapp hud som hänger som barnmorskan sa igår att det aldrig kommer gå bort..och jag var precis som dej , jag grät för att ja kände mej så ful och dom där fula bristningarna jag fått..men hur konstigt det än låter så bryr jag mej inte så mycket nu. Några veckor efter Leon fötts så är allting värt det. visst skulle jag vilja ha den fina magen jag hade innan men när jag faktiskt tänker på att jag fick leon i utbyte mot min mage så är det värt det..men jätte svårt att tänka så..och jag hade också såna läskiga tankar du hade om förlossningen..men det kommer gå bra! sjukhus personalen är så duktiga nu och skulle det varit nått fel hade dom nog märkt det innan..kram :)
gullhöna!
Nu ser du till att krysta ut lill pojken!
Och sen vilar du upp den, sen är de bara dra ut vagnen i snöslasket och slita för kung och fosterland!
Alla känslor är okej när man är gravid,sägs de...
Även dom där knasiga känslorna som kommer när man fått är okej...
Tänk vi, de va okej tydligen att vilja slänga ut Nicole genom fönsret... även en sån tanke är okej?!
Nu håller vi tummar och tår för att allt går bra!
Tänker på dig!LYCKA TILL nu solstråle!
