Jaaa, förra veckan var det sista avsnittet till secret diary som ja grinade över, och alldeles nyss gjorde ja "tabben" att läsa denna tråden på familjeliv:


hej jag ska ta en lång historia kort nu eller försöka för tårarna rinner, kroppen skakar och jag storler.

det är så jag träffade min man när jag var 17 år och vi vart störtkär i varandra så vi förlovade oss och börja tänka på barn redan när vi var 19 så vi började försöka och jag vart inte gravid men vi tänkte inte mer på det just då utan fortsatte försöka fast jag vart såklart väldigt ledsen när det inte gick men vi hade inga tankar på och söka hjälp då. när vi började bli 23-24 år och våra vänner börja skaffa barn kände jag mig dålig att de inte ha gått för oss så då gjorde vi en utredning och den gick bra min man hade bra spermakvalite och jag var fertil så vi bestämde oss för att fortsätta försöka för man hade som fått tillbaka hoppet så vi försökte faktiskt i 5 år och de lyckades inte.
så när jag var 30 började jag med hormon tabletter, observa att jag aldrig ville göra konstgjord befrukting men hormon tabletterna gick jag på i nått år tills jag var 32 tror jag och de lyckades inte heller. och de var väl då jag insåg att vi kommer bli barnlösa, visst det var svårt för oss att acceptera det men vi fick så lov.

några år gick och jag kände en stor sorg över det här men jag fick leva med det och nu till saken.
för några dagar sedan börja jag känna mig väldigt konstig, jag var illamående jämt, kräktes, och kände mig jätte uppsvälld. jag var såklart orolig vad det kan vara för de kändes inte bra i magen.
jag åkte in och berättade och de frågade såklart är du gravid? mitt svar vart om de hade varit så väl.
så sa dom att jag skulle få göra ett ultraljud så då kan de se om något är fel och när vi gjorde ultraljudet såg ja att läkaren kollade mkt på skärmen och jag tänkte nu är det nå fel.
sen sa han: du är gravid i vecka 17.

(vaför jag inte märkte de va för ja hade blödningar och jag hade som inte fått något ''mage'')

och då tänkte jag bara nej aldrig de måste vara omöjligt. han vred skärmen mot mig. allt bara försvann det vart svart för några sekunder.
jag grät och skratta....och blev helt jävla överlycklig fast ha svårt att smälta det.

EFTER 17 ÅRS FÖRSÖK SEN BLIR JAG BARA GRAVID SÅDÄR.....
JAG HA ALDRIG KÄNT EN SÅN HÄR BRA KÄNSLA FÖRUT......
äre verkligen våran tur nu? Alltssååå åååå vad glad jag är, äntligen!



Jag kan inte sluta gråta glädjetårar för hennes skull!
Gud så underbart!!!!!!!!

Nu skaja kolla på lite DH och torka tårarna... dricka lite kaffe...
Säkert händer de nåt hjärtskärande i DH också bara därför, de räcker väl med att Lynette bränner sig på en rostad macka el nåt för att ja ska börja tokböla igen...