just precis nu känner jag mest av allt för att bara lägga mej ner å grina tills de inte finns några tårar kvar.
jag känner mej maktlös och så galet jävla frustrerad så det är helt obeskrivligt.

idag gick vårt kontrakt för lägenheten ut och imorgon på dan ska vi lämna nycklarna och lämna mogatan för alltid.

jag orkar bara inte med några dryga/frågande/anklagande/elaka kommentarer nu från folk som undrar varför man inte ser till att ordna för sej bättre och vara ute längre i förväg etc etc
jag vet redan, och jag mår skit nu redan som det är så kan du inte skriva el säga nåt positivt el stöttande så låt bli å skriva då!!!!

jag jobbar vaken natt nu, och har vare vaken sen halv 8 imorse
jag skulle ha sökt ledig för längesen men jag var naiv nog att tro att lägenheten skulle vara urplockad, städad och redo att överlämnas redan ikväll men såklart, icke.
att jag inte känner mej själv bättre... helt otroligt

började dagen med att städa och packa.
åkte till matfors och hämtade sidney och körde henne till mamma i bergsåker.
sen in till stan och frissan kl 12. blev där i 3,5 timme.
åkte hem, fortsatte städa. fick hjälp av c's mamma med fönstren och lite småplock, och fick höra ett å annat om hur dåligt planerat allt var, hur sega jag & c är, hur dyr lägenheten vi budat på var, hur kräsna vi är etc etc etc.
chrille kom hem å packade in alla kartonger i lastbilen å drog iväg med det.
städning = icke färdig
jag slutar 09 imorgon bitti och ska då åka raka spåret och fortsätta städa fram tills ägarn kommer kl 12.
jag. orkar. inte.

chrille och jag hade hittat en lägenhet vi båda ville ha, mer el mindre, men vi hade iaf bestämt oss och budat och allt verkade bra.
har väntat hela jävla dagen på att mäklaren skulle höra av sej och inte förrän klockan är 18 ringer hon och säger att det har kommit ett bud över oss.
vi hade bestämt oss för att inte gå högre, hur desperat vi än må vara, så hon skulle höra med säljaren om hon valde oss och vårt bud på 10000 mindre men att göra affär på en gång och bli av med lägenheten direkt, men hon valde såklart att ta det högre budet och hellre fortsätta betala dubbel hyra till juli.
såklart. varför blev jag ens besviken? de var ju självklart.
jag är så fruktansvärt jävla less & arg & frustrerad nu att jag inte vet hur jag ska klara av att ens fungera.

vi är lodisar för fan!
vi har ingen adress!
vi har allt vi äger i kartonger utspridda över hela jävla stan!
jag orkar bara inte, jag gör inte det!

de kommer ta veckor, MINST, tills vi har ett boende igen!
ett riktit, EGET, vill säga.
vi vill inte hyra då det känns som att kasta bort pengarna bara, men nu har vi väl inge val.
dock verkar det inte ens som att folk vill hyra ut åt oss, inte ETT enda erbjudande från mitthem har vi fått sedan jag blev medlem där för 3 år sen
allt på blocket hinner försvinna innan man ens hunne lyfta luren, eller så e hyrorna löjligt höga..
vi har underbara människor runt omkring oss som erbjudit oss att bo hos dom tills vidare (och det är vi otroligt tacksamma för!!!!) men bara tanken på at flacka runt och inte veta vart man har ett par rena trosor el sin tandborste känns vidrig.. speciellt när man har ett barn med i bilden! det är inte rätt, inget av det.
allt blir lidande nu, humör, dagis, jobb......


det här låter helt yrt, jag e medveten om det, men jag var tvungen å skriva av mej lite om situationen nu så att ni som jag inte hör av mej till så ofta som jag borde ska veta hur det ser ut.
jag tillägger att jag är galet dålig på att hålla kontakten med de allra flesta, och det är nåt jag också har ångest över, men ni ska veta att jag tänker på er VARJE dag!!!!

jag vill bara lägga mej ner å sova bort tiden, låta någon annan fixa allt.
få vakna och varenda problem är löst!
jag trodde jag var nere på botten för en vecka sen, men den här känslan går inte att sätta ord på.
känslan av att inte ha ett HEM!
ångesten......................... jag fattar inte hur jag ska orka

till råga på allt har 3, el de kan va flera till å med, räkningar kommit bort i flytten som jag hade tänkt betala nu
jag blir inte ens lite förvånad.

ena sekunden känner jag sån sorg
andra maktlöshet, oro och ilska

sen kommer känslan av att vara apatisk