oktober
Nu är det oktober, riktigt höstigt å sorgligt
För ett år sen vid den här tiden laddade jag & sandra inför vår stora resa, allt var så spännande..
Trots att saker o ting var lite jobbigt mellan mej o C då så var det ändå underbart.. Så pirrigt i magen, så sjukt spännande..
Det kändes hemskt att lämna Sundsvall den där dagen i november 2006, C o jag hade haft riktigt dåliga dagar strax innan och han kom inte till tågstationen för att säga hejdå.
Det gjorde ont i hjärtat, hade det inte varit för all röra mellan oss hade det varit helt perfekt.
Perfekt att sitta på tåget mot Arlanda, äntligen. Perfekt att ha väskorna packade, sprutorna tagna, valutan inväxlad, att vara på väg... Vi grät när vi sa hejdå till våra familjer och äventyret började.
Jag grät på planet, och oj oj oj vad jag förtsatte gråta under hela resan. Både glada & ledsna tårar.
Jag var så fruktansvärt orolig för hur allt skulle gå för mej o C.
Det faktum att mina hormoner var helt yra gjorde ju inte saken bättre heller!
Jag grät för minsta lilla.
Stackars Sandra måste ha varit döless på mina krokodiltårar som rullade nonstop i princip!!
Mejlade massor med C där den första månaden borta, och smsade.
Det var med skräckblandat hopp & förtvivlan jag läste sms efter sms efter sms...
Så kom han äntligen till Australien i mitten på december och allt som jag hoppats på vart bara.... skit!
Iaf till en början.
Strax efter jul började det fungera bättre och vi hade picknick där i Hyde Park och åt jordgubbar och det var bara så underbart!!
Den 2a januari var vi på UL och fick tillsammans höra Siddans hjärta slå och se henne simma runt därinne i min mage.
Det var så otroligt ofattbart! Så sjukt.. Så underbart!
Jag tror det var den 3e el 4e januari som han tog mod till sej och ringde sina föräldrar för att tala om för dom att det fanns en liten filmsnutt på internet för dom att se...
Det var han & jag i en liten båthamn nedanför Kings Cross som önskade god jul och han uttalade dom där nervösa orden... "mamma, pappa, nästa år kommer ni inte bara att vara mormor & morfar utan även farmor & farfar... god jul!" åsså avslutade vi filmen me en kyss *ler* Det var så fånigt, men så sjuuuuukt nervöst!
Jag grämer mej ibland över att jag inte fick göra allt det jag velat på resan, men så fort dom tankarna kommer upp blir jag arg på mej själv. Hade jag fått gjort allt jag velat hade ju inte Siddan funnits! Tack vare henne sparade jag massor av pengar, och mamma fick lite mer lugn å slapp oroa sej extra mycke här hemma.. ;)
Nu är hon här, och det finns ingenting i hela världen jag är mer glad & stolt över än att jag klarat av att bära henne i 39 veckor och lyckats föda fram henne!
Hon är min stolthet!
Fastän att jag känner mej som heffaklumpen, barbamamma, en deg.. ja, ni fattar, så skulle jag aldrig byta bort mitt "nya" liv mot nåt! Jag må vara fet, men jag är lycklig!!!
Ja, visst är det jobbigt att inte ha pengar och råd med ens hälften av det man skulle vilja, det ska jag ju erkänna, MEN när jag ser på henne så är allt värt det!! Så länge Siddan har det hon behöver så spelar inget annat nån roll!
...fast jag köpte faktiskt ett par till jeans förra veckan... 70 kr, jag vann dom på tradera *smile*
För ett år sen vid den här tiden laddade jag & sandra inför vår stora resa, allt var så spännande..
Trots att saker o ting var lite jobbigt mellan mej o C då så var det ändå underbart.. Så pirrigt i magen, så sjukt spännande..
Det kändes hemskt att lämna Sundsvall den där dagen i november 2006, C o jag hade haft riktigt dåliga dagar strax innan och han kom inte till tågstationen för att säga hejdå.
Det gjorde ont i hjärtat, hade det inte varit för all röra mellan oss hade det varit helt perfekt.
Perfekt att sitta på tåget mot Arlanda, äntligen. Perfekt att ha väskorna packade, sprutorna tagna, valutan inväxlad, att vara på väg... Vi grät när vi sa hejdå till våra familjer och äventyret började.
Jag grät på planet, och oj oj oj vad jag förtsatte gråta under hela resan. Både glada & ledsna tårar.
Jag var så fruktansvärt orolig för hur allt skulle gå för mej o C.
Det faktum att mina hormoner var helt yra gjorde ju inte saken bättre heller!
Jag grät för minsta lilla.
Stackars Sandra måste ha varit döless på mina krokodiltårar som rullade nonstop i princip!!
Mejlade massor med C där den första månaden borta, och smsade.
Det var med skräckblandat hopp & förtvivlan jag läste sms efter sms efter sms...
Så kom han äntligen till Australien i mitten på december och allt som jag hoppats på vart bara.... skit!
Iaf till en början.
Strax efter jul började det fungera bättre och vi hade picknick där i Hyde Park och åt jordgubbar och det var bara så underbart!!
Den 2a januari var vi på UL och fick tillsammans höra Siddans hjärta slå och se henne simma runt därinne i min mage.
Det var så otroligt ofattbart! Så sjukt.. Så underbart!
Jag tror det var den 3e el 4e januari som han tog mod till sej och ringde sina föräldrar för att tala om för dom att det fanns en liten filmsnutt på internet för dom att se...
Det var han & jag i en liten båthamn nedanför Kings Cross som önskade god jul och han uttalade dom där nervösa orden... "mamma, pappa, nästa år kommer ni inte bara att vara mormor & morfar utan även farmor & farfar... god jul!" åsså avslutade vi filmen me en kyss *ler* Det var så fånigt, men så sjuuuuukt nervöst!
Jag grämer mej ibland över att jag inte fick göra allt det jag velat på resan, men så fort dom tankarna kommer upp blir jag arg på mej själv. Hade jag fått gjort allt jag velat hade ju inte Siddan funnits! Tack vare henne sparade jag massor av pengar, och mamma fick lite mer lugn å slapp oroa sej extra mycke här hemma.. ;)
Nu är hon här, och det finns ingenting i hela världen jag är mer glad & stolt över än att jag klarat av att bära henne i 39 veckor och lyckats föda fram henne!
Hon är min stolthet!
Fastän att jag känner mej som heffaklumpen, barbamamma, en deg.. ja, ni fattar, så skulle jag aldrig byta bort mitt "nya" liv mot nåt! Jag må vara fet, men jag är lycklig!!!
Ja, visst är det jobbigt att inte ha pengar och råd med ens hälften av det man skulle vilja, det ska jag ju erkänna, MEN när jag ser på henne så är allt värt det!! Så länge Siddan har det hon behöver så spelar inget annat nån roll!
...fast jag köpte faktiskt ett par till jeans förra veckan... 70 kr, jag vann dom på tradera *smile*
Kommentarer
Trackback
